Den hästras som är den allra vanligaste hästrasen vid tävling i hoppning och dressyr är den svenska varmblodiga hästen eller internationellt kallad Swedish Warmblood (SWB). Även om det idag är vanligt att importera sporthästar från framförallt Tyskland, Holland och Belgien så är det svenska halvblodet som vi kallar vår svenska sporthäst både vanlig och eftertraktad i både vårt hemland och utlandet. En allsidig häst som lämpar sig till både tävling, skogsturer och ridskola.
Svenska varmblodets historia
Det svenska varmblodet har från början utvecklats ur den svenska lanthästen och då främst för bruk inom militären. Det svenska halvblodet som rasen också kallas har varit viktig och i toppskiktet i tävlingssammanhang både före och efter den militära ”avhästningen” på 50-talet. Från början var det på 1800-talet då Sveriges hästavel försämrades som gjorde att staten reagerade. Man startade då en förening för remonthästar och staten införde regler för hästhållningen, framförallt satsade man på en god hingsthållning och dess kvalité. Man hade nu som mål att ta fram allsidiga samt hållbara hästar med ett gott temperament. Dessa hästar skulle både passa som remont inom militären men också för privatpersoner som rid eller körhäst.
Regler kring avel och hingshållning
Till Flyinge och Strömsholm som var hingdepåer köpte man in hingstar från bland annat Tyskland, Danmark, Holland och England. För att korsa de gamla lanthästarna var det bland annat raser som angloarab, engelska fullblod och Trakehnare man korsare för att få fram en mer förädla ras. På grund av detta försvann den svenska lanthästen helt och den svenska varmblodshästen avlades fram på framförallt Flyinge och Strömsholm. 1874 införde man strängare regler kring hästarnas utseende, karaktär och prestation. Detta kompletterade man sedan 1914 med obligatorisk hingstbesiktning för att godkänna hingstar att användas i kommersiellt bruk inom aveln. Ej lämpliga hingstar ville man få ur aveln och ston skulle istället betäckas med godkända hingstar. 1928 införde man en stambok över rasen och Avelsföreningen för svenska varmblodiga hästen bildades i Flyinge. Idag strävar man efter att få fram en sporthäst av internationell karaktär, ädel, elegant, hållbar och med utstrålning.
Egenskaper
Den svenska varmblodiga hästen ska vara välproportionerligt byggd och ha ett fint skuret huvud. Nosryggen ska inte vara för allt för konkav (inåtböjd) som hos exempelvis araber och inte heller för konvex (utåtbuktande). Ögonen klara och ryggen lagom lång med en markerad manke. Långa starka ben för att ge anlag för att hoppa bra. De är också kända för sitt rörelsemönster och i Tyskland har man utvecklat begreppet ”schwedengang” för den vägvinnande traven. Rasen ska enligt avelsplanen vara byggd för att på ett naturligt sätt bära sig i rätt form under ryttare samt ha lätt för att utföra det vi ber den om. Storleken är önskvärt mellan 164–170 cm för hingstar och 162–168 cm för ston.
Vi har i Sverige också utvecklat ett BLUP-index, Best Linear Unbased Prediction Index som är ett avelsindex. Detta index ska ge en indikation och vilka egenskaper varje individ kan nedärva till sina avkommor. För att få fram detta BLUP-index mäter man dels resultatet vid 3-års testet, kvalitetstestet samt tävlingsresultat för individen men också dennes avkommor.
